När vår dotter Isa var fyra månader gammal åkte vi bil en hel dag för att Jon ville visa henne havet. Han hade en enorm fascination för att hon såg och upplevde allt för första gången. När hon var helt nyfödd och låg och tittade upp på trädtopparna med förundrad blick sa han; "Det är träd Isa, sådana kan du klättra i sedan." Så berättade han för henne om löven som snart skulle klä träden, om skogar och om djuren som bodde där. När den första snön föll några veckor senare lät han snöflingorna smälta i hennes hand, kalla. Jon berättade för henne om solen och månen, om hur det känns att gå barfota i gräs som är vått av dagg. Han höll hennes lilla ansikte mot månljuset om natten när hon var otröstlig och vaggade henne till sömns.
Fyra år senare, när Jon inte fanns längre, åkte jag med Isa till havet. Det var tidigt om våren och vi var helt ensamma på den milslånga stranden. Jag berättade för Isa om hennes far, om hur han älskade att ta av sig skorna och gå barfota medan det fortfarande var lite för kallt, om hur han sista gången vi var vid havet alla tre slängde av sig alla kläder och kastade sig i havet. Jag berättade om när jag gömde hans kläder så att han var tvungen att stanna extra länge i det kalla vattnet så att inte förbipasserande skulle se honom naken. Isa skrattade. Jag älskade hur huden på hennes lilla näsa rynkades när hon log, hur hon blottade den sneda framtanden och skrattade så intensivt att hon inte fick luft. Min fina flicka, mitt älskade barn av solen och havet. Hon liknade i mycket sin far.
bon aino
onsdag
näktergal
Abigail White Breslin. Så hette kvinnan, eller mer korrekt flickan, som Jon lämnade mig för. Han kallade henne tydligen Abby, så gjorde också vår dotter Isa efter att ha spenderat några dagar med dem. Jag googlade på Abigails namn och fick upp foton på henne och hennes vänner som var tagna vid några av Londons många välgörenhetstillställningar och filmpremiärer. Hon såg så ung ut, hur gammal kunde hon vara, tjugoett? Av en notis i Sunday times som handlade om en omsusad miljardärssons skandalartade födelsedagsfest fick jag veta att hon var nyss fyllda tjugosex.
Med Jon hade jag begränsad kontakt. Vi hade kommit överens om att han skulle träffa Isa en helg i månaden, men vid upprepade tillfällen då jag stått med Isa i hörnet vid St James Park för "överlämningen" dök han inte upp. Han ursäktade sig med att han hade så mycket att göra med sitt nystartade företag (the drinking company?) att han helt enkelt inte hunnit dit i tid. Hur upprörd jag än var över att han inte ville träffa sin dotter, kunde jag inte låta bli att känna stor lättnad över att slippa de sömnlösa nätter som oron över Isa innebar när hon var med sin far. Hon var ju så liten, bara tre år, och Jon hade visat allt annat än gott omdöme i sitt föräldraskap det senaste året. Dock lyckades vi gemensamt bestämma att Jon skulle ta med Isa till Abby´s föräldrars "ställe" på landet (vilket i det här fallet visade sig vara ett slott) över julhelgen då jag skulle besöka mina föräldrar i Finland. Isa kom tillbaka från julfirandet med fler paket än som rymdes i hennes rum, full av små berättelser om Abby, hennes hästar och sängen med guldgavel hon sovit i. Hennes lilla röst skar som knivar i mig men jag var glad och djupt lättad att hon var välbehållen och lycklig. När jag skulle trä på henne pyjamasen på kvällen fick jag se ett smycke runt hennes hals, en enkel guldkedja med en liten fågel av brunfärgad sten i hänget. "Det är en näktergal" sa Isa. "Abby gav den till mig. Hon hade den när hon var liten och nu har jag fått den. Den kan sjunga för en när man är ledsen," förklarade hon allvarsamt. "Lyssna mamma" sa hon och försökte hålla den mot mitt öra. "Så fint älskling," sa jag och försökte dölja tårarna som steg i mina ögon. "Du kan få den om du vill" sa Isa efter att jag kysst henne godnatt och var på väg ut ur rummet. Jag stängde dörren till barnkammaren och sjönk ned på golvet, med huvudet lutat mot väggen. Rörd och förödmjukad på samma gång över att min treåriga dotter försökt trösta sin ledsna mamma med en näktergal hon fått av sin pappas minderåriga älskarinna. Kvar fanns ingenting av någonting.
Med Jon hade jag begränsad kontakt. Vi hade kommit överens om att han skulle träffa Isa en helg i månaden, men vid upprepade tillfällen då jag stått med Isa i hörnet vid St James Park för "överlämningen" dök han inte upp. Han ursäktade sig med att han hade så mycket att göra med sitt nystartade företag (the drinking company?) att han helt enkelt inte hunnit dit i tid. Hur upprörd jag än var över att han inte ville träffa sin dotter, kunde jag inte låta bli att känna stor lättnad över att slippa de sömnlösa nätter som oron över Isa innebar när hon var med sin far. Hon var ju så liten, bara tre år, och Jon hade visat allt annat än gott omdöme i sitt föräldraskap det senaste året. Dock lyckades vi gemensamt bestämma att Jon skulle ta med Isa till Abby´s föräldrars "ställe" på landet (vilket i det här fallet visade sig vara ett slott) över julhelgen då jag skulle besöka mina föräldrar i Finland. Isa kom tillbaka från julfirandet med fler paket än som rymdes i hennes rum, full av små berättelser om Abby, hennes hästar och sängen med guldgavel hon sovit i. Hennes lilla röst skar som knivar i mig men jag var glad och djupt lättad att hon var välbehållen och lycklig. När jag skulle trä på henne pyjamasen på kvällen fick jag se ett smycke runt hennes hals, en enkel guldkedja med en liten fågel av brunfärgad sten i hänget. "Det är en näktergal" sa Isa. "Abby gav den till mig. Hon hade den när hon var liten och nu har jag fått den. Den kan sjunga för en när man är ledsen," förklarade hon allvarsamt. "Lyssna mamma" sa hon och försökte hålla den mot mitt öra. "Så fint älskling," sa jag och försökte dölja tårarna som steg i mina ögon. "Du kan få den om du vill" sa Isa efter att jag kysst henne godnatt och var på väg ut ur rummet. Jag stängde dörren till barnkammaren och sjönk ned på golvet, med huvudet lutat mot väggen. Rörd och förödmjukad på samma gång över att min treåriga dotter försökt trösta sin ledsna mamma med en näktergal hon fått av sin pappas minderåriga älskarinna. Kvar fanns ingenting av någonting.
londondimma
Jag är inte särskilt berest. Innan jag mötte Jon hade jag inte varit utanför Norden. Jons arbete var av sådan karaktär att han reste mycket. Möten i Buenos Aires ena månaden. Mässa i Cannes den nästa. Ibland när mitt arbete tillät, fick jag följa med. Jag såg dessa resor som enorma äventyr och dokumenterade förtjust varje ny stad med min kamera. Då mitt lokalsinne är mycket dåligt höll jag mig runt kända kvarter och gav mig sällan ut på några längre utflykter medan Jon arbetade. I ärlighetens tyckte jag det var ett minst lika stort äventyr att stanna på hotellrummen och ta varma bad och titta på TV-program på främmande språk (Italien har de mest fantastiskt smaklösa tv-shower du kan föreställa dig, jag följde även allehanda såpoperor med stor behållning).
När Jon fick erbjudande att arbeta i London krävdes ingen längre betänketid för någon av oss. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och såg fram emot möjligheten att spendera mer tid med vår dotter Isa som just fyllt två. Jag njöt av friheten att själv bestämma över mina dagar, ville vi vara i parken en hel dag var vi det. Ville vi stanna inne en hel dag när det regnade ute gjorde vi det.
Jons arbetsdagar var långa och ofta arbetade han även på helgerna. Med nya jobbet följde större ansvar och högre krav. Jag märkte att Jon var mycket pressad, han kom hem allt senare, var sammanbiten och lättirriterad i mitt och Isas sällskap. "Prata med mig, Jon!" utbrast jag och satte mig upp i sängen en natt då vi ännu en gång var på väg att somna med ryggarna mot varandra. Han berättade då lågmält om hur han inte lyckats uppvisa de resultat huvudkontoret förväntat sig, istället hade företaget gått i motsatt riktning och på senare tid hade man förlorat några av sina största konton. "Jag vet inte vad jag ska göra. Detta är världens chans för mig och så bara sabbar jag allt." Jag föreslog att vi skulle resa hem till Sverige igen, men det ville inte Jon.
Det var här allt började falla sönder. Jons festnätter med något sorts socitetsgäng som jag tidigare uppfattat som ytliga bekanta till honom blev allt fler, även på vardagar kom han hem i gryningsljuset och stank av alkohol och utbrunna cigaretter. En del dagar gick han inte till jobbet alls utan låg och sov av sig ruset till nästa festnatt tog vid. Genom en vän hade jag kommit i kontakt med ett konstnärskollektiv i Putney som erbjöd mig att ställa ut några av de litografier jag gjort på konstskolan som ung. Där träffade jag Rod som hade missbrukarbakgrund och som rådde mig att ta med Jon på ett AA-möte. Vi gick ett par gånger (Jon högst motvilligt) men sedan ville han inte gå mer. Han var ju ingen alkoholist, som han sa.
En dag då jag stod i köket och förberedde lunch åt Isa kom Jon hem. Han var i ett förfärligt skick, håret stod som en kvast på huvudet, skjortan var full av fläckar och han hade mörka ringar runt ögonen. "Är du berusad?" frågade jag. "Klockan tolv på dagen?" Han sa inget, bara såg på mig med något jag närmast kunde likna vid förakt. "Var sov du inatt, Jon?" Tystnad från andra sidan köket. "Kan du inte svara, på ditt jobb sa de att du slutat, vad är det som händer?" Han ryckte till av min gälla röst. "Jag vill skiljas" sa han utan att se på mig.
När Jon fick erbjudande att arbeta i London krävdes ingen längre betänketid för någon av oss. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och såg fram emot möjligheten att spendera mer tid med vår dotter Isa som just fyllt två. Jag njöt av friheten att själv bestämma över mina dagar, ville vi vara i parken en hel dag var vi det. Ville vi stanna inne en hel dag när det regnade ute gjorde vi det.
Jons arbetsdagar var långa och ofta arbetade han även på helgerna. Med nya jobbet följde större ansvar och högre krav. Jag märkte att Jon var mycket pressad, han kom hem allt senare, var sammanbiten och lättirriterad i mitt och Isas sällskap. "Prata med mig, Jon!" utbrast jag och satte mig upp i sängen en natt då vi ännu en gång var på väg att somna med ryggarna mot varandra. Han berättade då lågmält om hur han inte lyckats uppvisa de resultat huvudkontoret förväntat sig, istället hade företaget gått i motsatt riktning och på senare tid hade man förlorat några av sina största konton. "Jag vet inte vad jag ska göra. Detta är världens chans för mig och så bara sabbar jag allt." Jag föreslog att vi skulle resa hem till Sverige igen, men det ville inte Jon.
Det var här allt började falla sönder. Jons festnätter med något sorts socitetsgäng som jag tidigare uppfattat som ytliga bekanta till honom blev allt fler, även på vardagar kom han hem i gryningsljuset och stank av alkohol och utbrunna cigaretter. En del dagar gick han inte till jobbet alls utan låg och sov av sig ruset till nästa festnatt tog vid. Genom en vän hade jag kommit i kontakt med ett konstnärskollektiv i Putney som erbjöd mig att ställa ut några av de litografier jag gjort på konstskolan som ung. Där träffade jag Rod som hade missbrukarbakgrund och som rådde mig att ta med Jon på ett AA-möte. Vi gick ett par gånger (Jon högst motvilligt) men sedan ville han inte gå mer. Han var ju ingen alkoholist, som han sa.
En dag då jag stod i köket och förberedde lunch åt Isa kom Jon hem. Han var i ett förfärligt skick, håret stod som en kvast på huvudet, skjortan var full av fläckar och han hade mörka ringar runt ögonen. "Är du berusad?" frågade jag. "Klockan tolv på dagen?" Han sa inget, bara såg på mig med något jag närmast kunde likna vid förakt. "Var sov du inatt, Jon?" Tystnad från andra sidan köket. "Kan du inte svara, på ditt jobb sa de att du slutat, vad är det som händer?" Han ryckte till av min gälla röst. "Jag vill skiljas" sa han utan att se på mig.
tystnad i november
Det är mörkt i rummet när jag vaknar. Jag vet inte om det är natt eller tidig morgon. Tystnad från din sida av sängen. Inga tunga andetag mot min nacke. Inga händer som sträcker sig efter min kropp. Jag går ur rummet för att slippa se, det jag redan vet. Mina bara fötter går på kalla golv genom rummen, genom inbillade doftspår av dig. I badrummet finns din tandborste kvar. Den ligger tätt intill min på handfatet som vore de två älskande. Jag slänger dem båda i papperskorgen, går ut i köket och sätter mig i fönstret och ser ned på gatan. Det snöar fortfarande men så fort snöflingorna når marken smälter de till vatten. Jag ser på guldringen på mitt finger. När ska jag ta av den? Kanske borde jag gjort det för länge sedan. Jag undrar om det finns någon särskild manual för försmådda kvinnor, för skilda, för änkor? För mig.
Jag minns när vi köpte ringarna. Vi var osams eftersom du tvunget ville köpa en ring med en sten i till mig. Den enda jag ville ha var den släta, tunna guldring min mormor burit före mig. Längs med hela Birger Jarlsgatan grälade vi. Kan vi inte bara ändra inskriptionen, undrade jag och du frågade varför jag måste vara så udda jämt. Till sist köpte vi en liknande guldring till dig och lät skriva mitt namn i den. I mormors ring står ditt namn bredvid ett bibelord min morfar valt.
Jag tog av mig ringen och lade den på fönsterbläcket vid mina fötter. Min första impuls var att öppna fönstret och liksom råka skjuta den över kanten, låta den falla hårt till marken med snöflingorna, men jag hejdade mig. Vår dotter kanske skulle vilja ha den en dag. För henne skulle ringen betyda något annat än nattsvart sorg och förtärande kärlekslåga.
Jag minns när vi köpte ringarna. Vi var osams eftersom du tvunget ville köpa en ring med en sten i till mig. Den enda jag ville ha var den släta, tunna guldring min mormor burit före mig. Längs med hela Birger Jarlsgatan grälade vi. Kan vi inte bara ändra inskriptionen, undrade jag och du frågade varför jag måste vara så udda jämt. Till sist köpte vi en liknande guldring till dig och lät skriva mitt namn i den. I mormors ring står ditt namn bredvid ett bibelord min morfar valt.
Jag tog av mig ringen och lade den på fönsterbläcket vid mina fötter. Min första impuls var att öppna fönstret och liksom råka skjuta den över kanten, låta den falla hårt till marken med snöflingorna, men jag hejdade mig. Vår dotter kanske skulle vilja ha den en dag. För henne skulle ringen betyda något annat än nattsvart sorg och förtärande kärlekslåga.
tisdag
förberedelser och moderlig frisyr
Vi tittade på bilden från den första ultraljudsundersökningen. Sedan på varandra. Och på bilden igen. Försökte urskilja konturerna av två små foster. Se vad som var vad. Var den enes huvud slutade och den andres tog vid.
" Inte ett utan två" mumlade Jon, som för att smälta bilden. " Vi ska ha två barn! Samtidigt!" utropade han och svängde runt mig i en glädjedans. "Vad blek du är" sa han och såg bekymrat på mig. "Mår du inte bra? Vill du ha något? Vänta, du ska få ett glas vatten." Han och gick ut i köket utan att invänta något svar. "Lite smörgåstårta vore gott", sa jag i ett försök till ironiskt skämt (smörgåstårta var något av det sista jag var sugen på i mitt konstanta tillstånd av illamående). Tio minuter senare kom Jon ut ur köket och serverade mig en tunnbrödsrulle med ett litet tårtljus i.
Jag förberedde mig noggrant inför moderskapet. Jag köpte en tvillingvagn i äldre modell på Blocket, den var klädd i midnattsblått manchestertyg. Femhundra kostade den, men när jag sedan satt i ett kök i Midsommarkransen och drack kaffe med försäljaren (en dam i 60-årsåldern som rensat på sin vind) och lyssnade på historier om hennes tvillingdöttrars uppväxt, sa hon plötsligt att jag kunde få den gratis. Jon tyckte vagnen var förfärligt ful och kunde inte förstå varför vi inte skulle ha en modern vagn, det var ju inte en ekonomisk fråga för oss. Men jag tyckte om den.
Jag sydde kläder till de små. Enfärgade byxor, tröjor och små body´s i ekologiskt bomullstyg. Vitt, grått och sandfärgat. Jag föredrog stillsamma färger på barn. Jon tog hem några (säkert svindyra) mönstrade jackor han fått med sig från någon designer han kände, men jag lade dem långt inne i ett skåp med förhoppningen att de snart skulle bli bortglömda. Jag virkade filtar i vitt garn åt barnen och gjorde "åkpåsar" med fuskpäls som foder. En kväll på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att gå in på frisersalong och klippa av mig håret till fördel för en kort frisyr i 60-talsstil. Jag var nervös för vad Jon skulle säga men han tyckte om det. Jag sa inget om att anledningen var att jag tänkte det skulle vara praktiskt med kort hår när barnen kom. Hur skulle en tvillingmamma hinna tvätta håret ens?
" Inte ett utan två" mumlade Jon, som för att smälta bilden. " Vi ska ha två barn! Samtidigt!" utropade han och svängde runt mig i en glädjedans. "Vad blek du är" sa han och såg bekymrat på mig. "Mår du inte bra? Vill du ha något? Vänta, du ska få ett glas vatten." Han och gick ut i köket utan att invänta något svar. "Lite smörgåstårta vore gott", sa jag i ett försök till ironiskt skämt (smörgåstårta var något av det sista jag var sugen på i mitt konstanta tillstånd av illamående). Tio minuter senare kom Jon ut ur köket och serverade mig en tunnbrödsrulle med ett litet tårtljus i.
Jag förberedde mig noggrant inför moderskapet. Jag köpte en tvillingvagn i äldre modell på Blocket, den var klädd i midnattsblått manchestertyg. Femhundra kostade den, men när jag sedan satt i ett kök i Midsommarkransen och drack kaffe med försäljaren (en dam i 60-årsåldern som rensat på sin vind) och lyssnade på historier om hennes tvillingdöttrars uppväxt, sa hon plötsligt att jag kunde få den gratis. Jon tyckte vagnen var förfärligt ful och kunde inte förstå varför vi inte skulle ha en modern vagn, det var ju inte en ekonomisk fråga för oss. Men jag tyckte om den.
Jag sydde kläder till de små. Enfärgade byxor, tröjor och små body´s i ekologiskt bomullstyg. Vitt, grått och sandfärgat. Jag föredrog stillsamma färger på barn. Jon tog hem några (säkert svindyra) mönstrade jackor han fått med sig från någon designer han kände, men jag lade dem långt inne i ett skåp med förhoppningen att de snart skulle bli bortglömda. Jag virkade filtar i vitt garn åt barnen och gjorde "åkpåsar" med fuskpäls som foder. En kväll på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att gå in på frisersalong och klippa av mig håret till fördel för en kort frisyr i 60-talsstil. Jag var nervös för vad Jon skulle säga men han tyckte om det. Jag sa inget om att anledningen var att jag tänkte det skulle vara praktiskt med kort hår när barnen kom. Hur skulle en tvillingmamma hinna tvätta håret ens?
onsdag
torsdagar 18-20
När Präst-Lars och jag haft ett antal samtal föreslog han att jag skulle besöka kyrkans grupp för sorgbearbetning. Jag hade tidigare blivit rekommenderad samtalsstöd av flera läkare men efter en misslyckad kontakt med en psykoterapeut hade jag haft svårt att initiera nya samtal. Jag gick endast en gång till Sorggruppen. Efter att ha lyssnat till en äldre mans långa historia om sin hustru som avlidit 15 år tidigare, och till en tonårstjej vars båda föräldrar omkommit i en bilolycka, men som uttryckte en enorm saknad efter sin bästis som man i slutet av samtalet förstod var en häst (!), upplyste jag Präst-Lars om att jag inte ville delta i gruppen. Han förstod men återkom veckan därpå och sa att han hade en grupp som möjligen skulle passa mig. "Det är en brokig skara människor" förklarade han. "Vi annonserade i lokaltidningen om en mötesplats för människor med behov av samtal och gemenskap, fick ett antal svar och nu är de sju stycken som ses varje vecka. Du är varmt välkommen att vara med på torsdag".
Med ungefär samma känsla jag hade inför min första skoldag satte jag mig i en av fåtöljerna i församlingshemmets sparsamt möblerade grupprum. Sex personer satt i svarta snurrfåtöljer runt ett lågt serveringsbord som stod på en enorm persisk matta som täckte hela rummet. På bordet stod kaffekoppar och en termos, någon frågade om jag ville ha kaffe men jag avböjde. Präst-Lars presenterade mig för de andra och sa att han inte brukade vara med under samtalen men att han skulle komma in för att avsluta när två timmar gått. En kvinna i 35-årsåldern med platinablonderat hår föreslog att vi skulle "gå rundan" och inledde den själv med att berätta hur hon mådde. Jag tyckte mig känna igen henne men kunde inte placera hennes ansikte. Namnet Janina sa mig heller inte något. På bussen hem skrev jag ned allas namn i min svarta anteckningsbok tillsammans med några enkla stödord för att minnas till nästa gång.
Janina: svårt att följa samtalstråd som inte leder till henne själv. Plastikopererad här & där, föredrar kallas Nina.
Einar: Tystlåten änkeman.
Janina: svårt att följa samtalstråd som inte leder till henne själv. Plastikopererad här & där, föredrar kallas Nina.
Einar: Tystlåten änkeman.
Kristian: nyskild, barn ?, verkar sova på sitt kontor. Dricker?
Bahar: Får inget grepp? Verkar ha familj.
Gun: Kärv kvinna, jobbar på polishuset.
Stefan: Överviktig symfoniker.
Amanda: Saknades. Yngst 22 år, ingen övrig info.
Bahar: Får inget grepp? Verkar ha familj.
Gun: Kärv kvinna, jobbar på polishuset.
Stefan: Överviktig symfoniker.
Amanda: Saknades. Yngst 22 år, ingen övrig info.
till nordnorge
"Tiden går lika långsamt här som vattnet flyter i fjorden" skrev jag i min anteckningsbok i början av augusti. Vi hade rest till Jons fädernesgård i norra Norge för att spendera semestern. De första dagarna var Jon rastlös. Han höll sin mobiltelefon i ett grepp intill örat som fick fingrarna att vitna och satt med datorn i knät och skrattade ibland till över någon fyndig tweet någon av hans vänner skrivit för att omedelbart själv respondera något ännu lustigare.
"Jon?" sa jag en kväll då vi lagt oss för att sova. "Kan du inte bara vara här, med mig, bara du och jag?" Nästa dag gav vi oss av på en dagslång vandring på fjället. Ingen av oss var någon utpräglad friluftsmänniska och jag fnissade i smyg åt Jons nyinköpta vandrarkängor (som han omedelbart fick skoskav av) och mina Conversekängor som åtminstone var ordentligt "ingågna" men det var också deras enda fördel som vandrarsko. Jag, som i vanliga fall inte är särskilt pratsam tycktes få näring av den storslagna naturen och Jons sällskap och pratade och pratade. En ström av ord som aldrig ville sina. Jon berättade om sina somrar på gården, om sin morfars hembränningsmaskin i getternas hus på fjället (som var en hemlighet för mormodern), om första flickan han kysst, om båten han byggt tillsammans med sin bror och som sjönk på jungfrufärden. Jag såg på honom snett från sidan under hans berättelse, plötsligt blyg inför denna vackra pojke med ostyrigt rågblont hår och urtvättad T-tröja. Jag älskar dig. Jag älskar dig så, tänkte jag men sa det inte högt.
"Jon?" sa jag en kväll då vi lagt oss för att sova. "Kan du inte bara vara här, med mig, bara du och jag?" Nästa dag gav vi oss av på en dagslång vandring på fjället. Ingen av oss var någon utpräglad friluftsmänniska och jag fnissade i smyg åt Jons nyinköpta vandrarkängor (som han omedelbart fick skoskav av) och mina Conversekängor som åtminstone var ordentligt "ingågna" men det var också deras enda fördel som vandrarsko. Jag, som i vanliga fall inte är särskilt pratsam tycktes få näring av den storslagna naturen och Jons sällskap och pratade och pratade. En ström av ord som aldrig ville sina. Jon berättade om sina somrar på gården, om sin morfars hembränningsmaskin i getternas hus på fjället (som var en hemlighet för mormodern), om första flickan han kysst, om båten han byggt tillsammans med sin bror och som sjönk på jungfrufärden. Jag såg på honom snett från sidan under hans berättelse, plötsligt blyg inför denna vackra pojke med ostyrigt rågblont hår och urtvättad T-tröja. Jag älskar dig. Jag älskar dig så, tänkte jag men sa det inte högt.
måndag
friheten är en blå fågel
"Uppsagd på grund av arbetsbrist" stod på pappret jag höll i min hand. Det underliga med det var inte att jag jobbat på bokförlaget under åtta års tid utan att lida någon som helst brist på arbete, snarare motsatsen. Inte heller var det förvånande att just jag fick avsked och inte någon av de fem andra med liknande arbetsuppgifter på min avdelning som blivit anställda efter mig. Det underliga var tidpunkten. Inom loppet av sex månader skulle mitt liv komma att helt förändras.
Jag mottog beskedet med ett sorts stoiskt lugn, min stolthet tvingade mig att gå ur rummet med högt buret huvud och långsam, självsäker (inbillade jag mig) gång. Jag övervägde möjligheten att "gå på dagen", att som i en amerikansk film packa ihop några få tillhörigheter i en låda och gå mot hissen medan det gick ett sus genom kontorslandskapet. Det gjorde jag inte. Jag satt pliktskyldigt kvar mina sex månader och sökte under denna tid inte ett enda jobb. Inte heller gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag såg fram emot att bli ledig. Fri.
Om sex månader skulle det vara sommar.
Jag mottog beskedet med ett sorts stoiskt lugn, min stolthet tvingade mig att gå ur rummet med högt buret huvud och långsam, självsäker (inbillade jag mig) gång. Jag övervägde möjligheten att "gå på dagen", att som i en amerikansk film packa ihop några få tillhörigheter i en låda och gå mot hissen medan det gick ett sus genom kontorslandskapet. Det gjorde jag inte. Jag satt pliktskyldigt kvar mina sex månader och sökte under denna tid inte ett enda jobb. Inte heller gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag såg fram emot att bli ledig. Fri.
Om sex månader skulle det vara sommar.
tisdag
matej
En morgon då jag läste Dagens Nyheters kulturbilaga dröjde min blick kvar vid en bildtext. Fotot föreställde ett kanadensiskt indieband jag aldrig hört namnet på (vilket inte var förvånande i sig) som rönt stora framgångar och som nu var ute på en världsomfattande turné. Matej. Jag försökte urskilja hans ansikte på fotot men han stod halvt skymd bakom ett yvigt hår. En våg av motstridiga känslor i mitt bröst. Vemod över att jag inte visste mer om hans liv än en knapphändig textrad i en svensk dagstidning, nyfikenhet över den han var nu. Kanada? Hur hamnade han där?
En av de första dagarna på Helsingfors Konstakademi introducerades jag för en äldre elev som skulle visa mig runt, på förhand hade jag fått veta att hans namn var Matej. Till mig sa han att han hette Matias, något jag fann märkligt och frågade honom om. Men nej, han hette Matias och inget annat, det hela var ett missförstånd. Långt senare, då han berättat den storartade kärlekshistorien om hur hans tjeckiske far, utbildad kontrabasist vid Musikkonservatoriet i Prag, under en turné i Finland träffat hans mor och under stort tumult lämnat en lysande karriär för att gifta sig med Matejs då gravida mor, stod jag än mer oförstående inför hans ovilja till sitt tjeckiska ursprung . Nu kallade han sig alltså Matej igen. (Under våra år tillsammans hade jag vägrat att kalla honom Matias, något som i början lett till hetsiga bråk och många förvecklingar, men det är en annan historia.) Jag rev ut fotot ur tidningen och tittade på det en lång stund. Jag tänkte på alla de tusentals foton jag och Matej tagit på varandra. En sovande Matej. En nyvaken Aino. Aino i motljus i Matejs solgula kök. Hela dagar, veckor och år fanns dokumenterade av den Leicakamera Matej fått överta av sin far. Var fanns alla foton nu? På en bortglömd hårddisk någonstans på en dammig vind i Finland troligtvis. Jag hade tänkt skriva ut dem och ge till Matej i jättelika fotoalbum med noteringar i kanten, som ett dokument till eftervärlden av vårt liv tillsammans. Under många år efter allt gått sönder mellan oss vägrade Matej tala med mig. Jag ringde varje dag, skrev brev som jag lämnade i hans postfack då han vägrade öppna dörren för mig. Jag kunde höra honom gå runt inne i lägenheten, hans steg var fulla av tysta förebråelser. Matejs ständigt återkommande depressioner, hans mörker som höll på att sluka hans personlighet, omgav även mig. Det var som om jag försökte rädda en redan drunknad med en läckande eka som själv var på väg att förlisa. Jag orkade inte bära hans mörker. För det kunde jag inte bli förlåten.
Jag tömde ut morgonkaffet i slasken, gick till bokhyllan och lade det utrivna fotot i en bok med solblekta pärmar skriven av en fattig tjeckisk poet som bar samma efternamn som Matej. Sent i livet fick han veta att poeten var hans farfar. Varje gång jag läste hans dikter tänkte jag på hur djupt poeten måste saknat sin son som försvann till Finland för att sedan aldrig återvända hem. Sedan jag lämnat mitt hemland för Sverige hade minnet av Matej bleknat allt mer. Men min skuld och saknad bar jag likt ett avskavt pärlband kring min hals.
En av de första dagarna på Helsingfors Konstakademi introducerades jag för en äldre elev som skulle visa mig runt, på förhand hade jag fått veta att hans namn var Matej. Till mig sa han att han hette Matias, något jag fann märkligt och frågade honom om. Men nej, han hette Matias och inget annat, det hela var ett missförstånd. Långt senare, då han berättat den storartade kärlekshistorien om hur hans tjeckiske far, utbildad kontrabasist vid Musikkonservatoriet i Prag, under en turné i Finland träffat hans mor och under stort tumult lämnat en lysande karriär för att gifta sig med Matejs då gravida mor, stod jag än mer oförstående inför hans ovilja till sitt tjeckiska ursprung . Nu kallade han sig alltså Matej igen. (Under våra år tillsammans hade jag vägrat att kalla honom Matias, något som i början lett till hetsiga bråk och många förvecklingar, men det är en annan historia.) Jag rev ut fotot ur tidningen och tittade på det en lång stund. Jag tänkte på alla de tusentals foton jag och Matej tagit på varandra. En sovande Matej. En nyvaken Aino. Aino i motljus i Matejs solgula kök. Hela dagar, veckor och år fanns dokumenterade av den Leicakamera Matej fått överta av sin far. Var fanns alla foton nu? På en bortglömd hårddisk någonstans på en dammig vind i Finland troligtvis. Jag hade tänkt skriva ut dem och ge till Matej i jättelika fotoalbum med noteringar i kanten, som ett dokument till eftervärlden av vårt liv tillsammans. Under många år efter allt gått sönder mellan oss vägrade Matej tala med mig. Jag ringde varje dag, skrev brev som jag lämnade i hans postfack då han vägrade öppna dörren för mig. Jag kunde höra honom gå runt inne i lägenheten, hans steg var fulla av tysta förebråelser. Matejs ständigt återkommande depressioner, hans mörker som höll på att sluka hans personlighet, omgav även mig. Det var som om jag försökte rädda en redan drunknad med en läckande eka som själv var på väg att förlisa. Jag orkade inte bära hans mörker. För det kunde jag inte bli förlåten.
Jag tömde ut morgonkaffet i slasken, gick till bokhyllan och lade det utrivna fotot i en bok med solblekta pärmar skriven av en fattig tjeckisk poet som bar samma efternamn som Matej. Sent i livet fick han veta att poeten var hans farfar. Varje gång jag läste hans dikter tänkte jag på hur djupt poeten måste saknat sin son som försvann till Finland för att sedan aldrig återvända hem. Sedan jag lämnat mitt hemland för Sverige hade minnet av Matej bleknat allt mer. Men min skuld och saknad bar jag likt ett avskavt pärlband kring min hals.
torsdag
aino jon, jon aino
Vi satt vid vattnet intill Stadshuset där det nu ligger något sorts modernt café, men då låg där en anspråkslös kiosk som sålde ett begränsat urval av GB-glassar och korv. Det var en av de varmaste dagarna den sommaren. Jag åt en Piggelin iklädd en klänning jag ärvt av min mormor (vi brukade kalla den nationaldräkten eftersom den var vit och blå som färgerna i mitt hemlands flagga). "Gift dig med mig!" sa du. "Okej" sa jag med samma självklarhet som om du bett mig få smaka på min glass. Du skrattade. Vi hade träffats sedan början av sommaren men ingen visste att vi var ett par. Du bad mig följa med till din bror och berätta den goda nyheten. "Vad förvånad han kommer bli!" sa du förtjust och tog mig i handen. Jag hade aldrig träffat din bror. Ska jag vara ärlig visste jag inte ens att du hade en bror. Du måste väl rimligtvis ha nämnt det för mig vid något tillfälle, men det måste gått mig förbi trots att det var helt olikt mig att inte minnas en sådan sak. När jag kom hem bestämde jag mig för att skriva i det svarta lilla anteckningsblock på vars försättsblad jag skrivit "Information om Jon" med svart kulspetspenna. Familj: En bror.
prästen och den gråtande kvinnan
Jag hade passerat kyrkogården regelbundet under flera års tid men aldrig kommit mig för att gå in i kyrkobyggnaden. En dag, det var en av de första på året om jag minns rätt, öppnade jag de väldiga ekdörrararna och gick in. Kyrkorummet var sparsamt belyst, enda ljuskällorna var två altarljus och skenet från ljusbäraren vid entrén. Jag satte mig på en bänk längst ned men bestämde mig snart för att flytta något längre fram för att bättre kunna se målningarna i taket. Min blick fastnade vid en mindre målning av Maria och Jesusbarnet. Marias ansikte helt ungt och värnlöst när hon såg på babyn i sin famn. Hon visste inte då att hon skulle förlora honom. Jag undrade om mitt ansikte sett ut som hennes innan jag visste vad jag skulle förlora. Hade jag själv gått förlorad när de dog? Mitt ansikte var annorlunda nu.
Jag gick dit igen nästa dag. Och nästa. Varje dag i tre veckors tid satte jag mig på samma plats, såg på målningen av Maria och barnet och grät min tysta, förtvivlade gråt. När jag reste mig för att lämna kyrkan en eftermiddag (jag ville hinna handla mat innan Jon kom hem) kom en äldre man med prästkrage fram till mig i mittgången."Hej. Jag heter Lars och arbetar som präst". Han sträckte fram handen för att hälsa. Vi var de enda i lokalen med undantag från några tyska turister som passerade oss på väg ut. "Jag har sett dig här ett par gånger och jag vill bara säga att om du skulle vilja samtala med någon så finns jag här".
Det var så jag mötte Lars (eller Präst-Lars som Jon och jag kallade honom för att inte förväxla honom med en av Jons vänner). Jag minns särskilt något han sa vid ett samtal då vi möttes igen och jag berättade om orsaken till min tysta gråt. Han sa: "Du är inte förlorad. Du är funnen".
Jag gick dit igen nästa dag. Och nästa. Varje dag i tre veckors tid satte jag mig på samma plats, såg på målningen av Maria och barnet och grät min tysta, förtvivlade gråt. När jag reste mig för att lämna kyrkan en eftermiddag (jag ville hinna handla mat innan Jon kom hem) kom en äldre man med prästkrage fram till mig i mittgången."Hej. Jag heter Lars och arbetar som präst". Han sträckte fram handen för att hälsa. Vi var de enda i lokalen med undantag från några tyska turister som passerade oss på väg ut. "Jag har sett dig här ett par gånger och jag vill bara säga att om du skulle vilja samtala med någon så finns jag här".
Det var så jag mötte Lars (eller Präst-Lars som Jon och jag kallade honom för att inte förväxla honom med en av Jons vänner). Jag minns särskilt något han sa vid ett samtal då vi möttes igen och jag berättade om orsaken till min tysta gråt. Han sa: "Du är inte förlorad. Du är funnen".
en bröllopsdag
Vi tog tunnelbanans gröna linje från Bagarmossen till T-Centralen. Trots att det regnade beslutade vi oss för att promenera den sista biten. Vi gick tysta i tjugo minuter, tagna av något sorts andäktigt allvar. När vi kom fram undrade vi var ingången låg, fanns det ingen skylt? Jag kände med handen på mitt hår och förbannade fukten som gjort det ostyrigt av stora lockar. "Du är fin" sa Jon. "Du också," sa jag knappt hörbart, min röst spänd av nervositet.
När det var över sprang vi ut på gården och hurrade för oss själva, för kärleken, för livet! Jon tog ett foto av oss med sin mobilkamera. Jag bad honom ta ett till eftersom jag inte var till min fördel på det första. Det andra blev bättre. I tunnelbanevagnen på väg hem spelade en man Volare på en ostämd gitarr och bad sedan resenärerna om pengar. Jag gav honom en hundring. Jon tittade frågande på mig. "Det var banne mig det bästa jag hört på år och dar" sa jag. "Det har du rätt i" sa Jon och vi skrattade.
När vi kom hem åt vi prinsesstårta som Jon bakat och drack champagne i stora saftglas. Jon insisterade på att vi skulle dricka upp hela flaskan. Jag som var ovan vid stora mängder alkohol blev så yr och trött att jag lade mig på sängen och somnade djupt strax före klockan åtta på kvällen. När jag vaknade var det mörkt i rummet. Jon låg bredvid fullt påklädd och höll min hand.
När det var över sprang vi ut på gården och hurrade för oss själva, för kärleken, för livet! Jon tog ett foto av oss med sin mobilkamera. Jag bad honom ta ett till eftersom jag inte var till min fördel på det första. Det andra blev bättre. I tunnelbanevagnen på väg hem spelade en man Volare på en ostämd gitarr och bad sedan resenärerna om pengar. Jag gav honom en hundring. Jon tittade frågande på mig. "Det var banne mig det bästa jag hört på år och dar" sa jag. "Det har du rätt i" sa Jon och vi skrattade.
När vi kom hem åt vi prinsesstårta som Jon bakat och drack champagne i stora saftglas. Jon insisterade på att vi skulle dricka upp hela flaskan. Jag som var ovan vid stora mängder alkohol blev så yr och trött att jag lade mig på sängen och somnade djupt strax före klockan åtta på kvällen. När jag vaknade var det mörkt i rummet. Jon låg bredvid fullt påklädd och höll min hand.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)