torsdag

prästen och den gråtande kvinnan

Jag hade passerat kyrkogården regelbundet under flera års tid men aldrig kommit mig för att gå in i kyrkobyggnaden. En dag, det var en av de första på året om jag minns rätt, öppnade jag de väldiga ekdörrararna och gick in. Kyrkorummet var sparsamt belyst, enda ljuskällorna var två altarljus och skenet från ljusbäraren vid entrén. Jag satte mig på en bänk längst ned men bestämde mig snart för att flytta något längre fram för att bättre kunna se målningarna i taket. Min blick fastnade vid en mindre målning av Maria och Jesusbarnet. Marias ansikte helt ungt och värnlöst när hon såg på babyn i sin famn. Hon visste inte då att hon skulle förlora honom. Jag undrade om mitt ansikte sett ut som hennes innan jag visste vad jag skulle förlora. Hade jag själv gått förlorad när de dog? Mitt ansikte var annorlunda nu.
     Jag gick dit igen nästa dag. Och nästa. Varje dag i tre veckors tid satte jag mig på samma plats, såg på målningen av Maria och barnet och grät min tysta, förtvivlade gråt. När jag reste mig för att lämna kyrkan en eftermiddag (jag ville hinna handla mat innan Jon kom hem) kom en äldre man med prästkrage fram till mig i mittgången."Hej. Jag heter Lars och arbetar som präst". Han sträckte fram handen för att hälsa. Vi var de enda i lokalen med undantag från några tyska turister som passerade oss på väg ut. "Jag har sett dig här ett par gånger och jag vill bara säga att om du skulle vilja samtala med någon så finns jag här".
    Det var så jag mötte Lars (eller Präst-Lars som Jon och jag kallade honom för att inte förväxla honom med en av Jons vänner). Jag minns särskilt något han sa vid ett samtal då vi möttes igen och jag berättade om orsaken till min tysta gråt. Han sa: "Du är inte förlorad. Du är funnen".