"Uppsagd på grund av arbetsbrist" stod på pappret jag höll i min hand. Det underliga med det var inte att jag jobbat på bokförlaget under åtta års tid utan att lida någon som helst brist på arbete, snarare motsatsen. Inte heller var det förvånande att just jag fick avsked och inte någon av de fem andra med liknande arbetsuppgifter på min avdelning som blivit anställda efter mig. Det underliga var tidpunkten. Inom loppet av sex månader skulle mitt liv komma att helt förändras.
Jag mottog beskedet med ett sorts stoiskt lugn, min stolthet tvingade mig att gå ur rummet med högt buret huvud och långsam, självsäker (inbillade jag mig) gång. Jag övervägde möjligheten att "gå på dagen", att som i en amerikansk film packa ihop några få tillhörigheter i en låda och gå mot hissen medan det gick ett sus genom kontorslandskapet. Det gjorde jag inte. Jag satt pliktskyldigt kvar mina sex månader och sökte under denna tid inte ett enda jobb. Inte heller gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag såg fram emot att bli ledig. Fri.
Om sex månader skulle det vara sommar.