En morgon då jag läste Dagens Nyheters kulturbilaga dröjde min blick kvar vid en bildtext. Fotot föreställde ett kanadensiskt indieband jag aldrig hört namnet på (vilket inte var förvånande i sig) som rönt stora framgångar och som nu var ute på en världsomfattande turné. Matej. Jag försökte urskilja hans ansikte på fotot men han stod halvt skymd bakom ett yvigt hår. En våg av motstridiga känslor i mitt bröst. Vemod över att jag inte visste mer om hans liv än en knapphändig textrad i en svensk dagstidning, nyfikenhet över den han var nu. Kanada? Hur hamnade han där?
En av de första dagarna på Helsingfors Konstakademi introducerades jag för en äldre elev som skulle visa mig runt, på förhand hade jag fått veta att hans namn var Matej. Till mig sa han att han hette Matias, något jag fann märkligt och frågade honom om. Men nej, han hette Matias och inget annat, det hela var ett missförstånd. Långt senare, då han berättat den storartade kärlekshistorien om hur hans tjeckiske far, utbildad kontrabasist vid Musikkonservatoriet i Prag, under en turné i Finland träffat hans mor och under stort tumult lämnat en lysande karriär för att gifta sig med Matejs då gravida mor, stod jag än mer oförstående inför hans ovilja till sitt tjeckiska ursprung . Nu kallade han sig alltså Matej igen. (Under våra år tillsammans hade jag vägrat att kalla honom Matias, något som i början lett till hetsiga bråk och många förvecklingar, men det är en annan historia.) Jag rev ut fotot ur tidningen och tittade på det en lång stund. Jag tänkte på alla de tusentals foton jag och Matej tagit på varandra. En sovande Matej. En nyvaken Aino. Aino i motljus i Matejs solgula kök. Hela dagar, veckor och år fanns dokumenterade av den Leicakamera Matej fått överta av sin far. Var fanns alla foton nu? På en bortglömd hårddisk någonstans på en dammig vind i Finland troligtvis. Jag hade tänkt skriva ut dem och ge till Matej i jättelika fotoalbum med noteringar i kanten, som ett dokument till eftervärlden av vårt liv tillsammans. Under många år efter allt gått sönder mellan oss vägrade Matej tala med mig. Jag ringde varje dag, skrev brev som jag lämnade i hans postfack då han vägrade öppna dörren för mig. Jag kunde höra honom gå runt inne i lägenheten, hans steg var fulla av tysta förebråelser. Matejs ständigt återkommande depressioner, hans mörker som höll på att sluka hans personlighet, omgav även mig. Det var som om jag försökte rädda en redan drunknad med en läckande eka som själv var på väg att förlisa. Jag orkade inte bära hans mörker. För det kunde jag inte bli förlåten.
Jag tömde ut morgonkaffet i slasken, gick till bokhyllan och lade det utrivna fotot i en bok med solblekta pärmar skriven av en fattig tjeckisk poet som bar samma efternamn som Matej. Sent i livet fick han veta att poeten var hans farfar. Varje gång jag läste hans dikter tänkte jag på hur djupt poeten måste saknat sin son som försvann till Finland för att sedan aldrig återvända hem. Sedan jag lämnat mitt hemland för Sverige hade minnet av Matej bleknat allt mer. Men min skuld och saknad bar jag likt ett avskavt pärlband kring min hals.