onsdag

torsdagar 18-20

När Präst-Lars och jag haft ett antal samtal föreslog han att jag skulle besöka kyrkans grupp för sorgbearbetning. Jag hade tidigare blivit rekommenderad samtalsstöd av flera läkare men efter en misslyckad kontakt med en psykoterapeut hade jag haft svårt att initiera nya samtal. Jag gick endast en gång till Sorggruppen. Efter att ha lyssnat till en äldre mans långa historia om sin hustru som avlidit 15 år tidigare, och till en tonårstjej vars båda föräldrar omkommit i en bilolycka, men som uttryckte en enorm saknad efter sin bästis som man i slutet av samtalet förstod var en häst (!), upplyste jag Präst-Lars om att jag inte ville delta i gruppen. Han förstod men återkom veckan därpå och sa att han hade en grupp som möjligen skulle passa mig. "Det är en brokig skara människor" förklarade han. "Vi annonserade i lokaltidningen om en mötesplats för människor med behov av samtal och gemenskap, fick ett antal svar och nu är de sju stycken som ses varje vecka. Du är varmt välkommen att vara med på torsdag".

Med ungefär samma känsla jag hade inför min första skoldag satte jag mig i en av fåtöljerna i församlingshemmets sparsamt möblerade grupprum. Sex personer satt i svarta snurrfåtöljer runt ett lågt serveringsbord som stod på en enorm persisk matta som täckte hela rummet. På bordet stod kaffekoppar och en termos, någon frågade om jag ville ha kaffe men jag avböjde. Präst-Lars presenterade mig för de andra och sa att han inte brukade vara med under samtalen men att han skulle komma in för att avsluta när två timmar gått. En kvinna i 35-årsåldern med platinablonderat hår föreslog att vi skulle "gå rundan" och inledde den själv med att berätta hur hon mådde. Jag tyckte mig känna igen henne men kunde inte placera hennes ansikte. Namnet Janina sa mig heller inte något. På bussen hem skrev jag ned allas namn i min svarta anteckningsbok tillsammans med några enkla stödord för att minnas till nästa gång.
Janina: svårt att följa samtalstråd som inte leder till henne själv. Plastikopererad här & där, föredrar kallas Nina.
Einar: Tystlåten änkeman.
Kristian: nyskild, barn ?, verkar sova på sitt kontor. Dricker?
Bahar: Får inget grepp? Verkar ha familj.
Gun: Kärv kvinna, jobbar på polishuset.
Stefan: Överviktig symfoniker.
Amanda: Saknades. Yngst 22 år, ingen övrig info.