"Tiden går lika långsamt här som vattnet flyter i fjorden" skrev jag i min anteckningsbok i början av augusti. Vi hade rest till Jons fädernesgård i norra Norge för att spendera semestern. De första dagarna var Jon rastlös. Han höll sin mobiltelefon i ett grepp intill örat som fick fingrarna att vitna och satt med datorn i knät och skrattade ibland till över någon fyndig tweet någon av hans vänner skrivit för att omedelbart själv respondera något ännu lustigare.
"Jon?" sa jag en kväll då vi lagt oss för att sova. "Kan du inte bara vara här, med mig, bara du och jag?" Nästa dag gav vi oss av på en dagslång vandring på fjället. Ingen av oss var någon utpräglad friluftsmänniska och jag fnissade i smyg åt Jons nyinköpta vandrarkängor (som han omedelbart fick skoskav av) och mina Conversekängor som åtminstone var ordentligt "ingågna" men det var också deras enda fördel som vandrarsko. Jag, som i vanliga fall inte är särskilt pratsam tycktes få näring av den storslagna naturen och Jons sällskap och pratade och pratade. En ström av ord som aldrig ville sina. Jon berättade om sina somrar på gården, om sin morfars hembränningsmaskin i getternas hus på fjället (som var en hemlighet för mormodern), om första flickan han kysst, om båten han byggt tillsammans med sin bror och som sjönk på jungfrufärden. Jag såg på honom snett från sidan under hans berättelse, plötsligt blyg inför denna vackra pojke med ostyrigt rågblont hår och urtvättad T-tröja. Jag älskar dig. Jag älskar dig så, tänkte jag men sa det inte högt.