Jag är inte särskilt berest. Innan jag mötte Jon hade jag inte varit utanför Norden. Jons arbete var av sådan karaktär att han reste mycket. Möten i Buenos Aires ena månaden. Mässa i Cannes den nästa. Ibland när mitt arbete tillät, fick jag följa med. Jag såg dessa resor som enorma äventyr och dokumenterade förtjust varje ny stad med min kamera. Då mitt lokalsinne är mycket dåligt höll jag mig runt kända kvarter och gav mig sällan ut på några längre utflykter medan Jon arbetade. I ärlighetens tyckte jag det var ett minst lika stort äventyr att stanna på hotellrummen och ta varma bad och titta på TV-program på främmande språk (Italien har de mest fantastiskt smaklösa tv-shower du kan föreställa dig, jag följde även allehanda såpoperor med stor behållning).
När Jon fick erbjudande att arbeta i London krävdes ingen längre betänketid för någon av oss. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och såg fram emot möjligheten att spendera mer tid med vår dotter Isa som just fyllt två. Jag njöt av friheten att själv bestämma över mina dagar, ville vi vara i parken en hel dag var vi det. Ville vi stanna inne en hel dag när det regnade ute gjorde vi det.
Jons arbetsdagar var långa och ofta arbetade han även på helgerna. Med nya jobbet följde större ansvar och högre krav. Jag märkte att Jon var mycket pressad, han kom hem allt senare, var sammanbiten och lättirriterad i mitt och Isas sällskap. "Prata med mig, Jon!" utbrast jag och satte mig upp i sängen en natt då vi ännu en gång var på väg att somna med ryggarna mot varandra. Han berättade då lågmält om hur han inte lyckats uppvisa de resultat huvudkontoret förväntat sig, istället hade företaget gått i motsatt riktning och på senare tid hade man förlorat några av sina största konton. "Jag vet inte vad jag ska göra. Detta är världens chans för mig och så bara sabbar jag allt." Jag föreslog att vi skulle resa hem till Sverige igen, men det ville inte Jon.
Det var här allt började falla sönder. Jons festnätter med något sorts socitetsgäng som jag tidigare uppfattat som ytliga bekanta till honom blev allt fler, även på vardagar kom han hem i gryningsljuset och stank av alkohol och utbrunna cigaretter. En del dagar gick han inte till jobbet alls utan låg och sov av sig ruset till nästa festnatt tog vid. Genom en vän hade jag kommit i kontakt med ett konstnärskollektiv i Putney som erbjöd mig att ställa ut några av de litografier jag gjort på konstskolan som ung. Där träffade jag Rod som hade missbrukarbakgrund och som rådde mig att ta med Jon på ett AA-möte. Vi gick ett par gånger (Jon högst motvilligt) men sedan ville han inte gå mer. Han var ju ingen alkoholist, som han sa.
En dag då jag stod i köket och förberedde lunch åt Isa kom Jon hem. Han var i ett förfärligt skick, håret stod som en kvast på huvudet, skjortan var full av fläckar och han hade mörka ringar runt ögonen. "Är du berusad?" frågade jag. "Klockan tolv på dagen?" Han sa inget, bara såg på mig med något jag närmast kunde likna vid förakt. "Var sov du inatt, Jon?" Tystnad från andra sidan köket. "Kan du inte svara, på ditt jobb sa de att du slutat, vad är det som händer?" Han ryckte till av min gälla röst. "Jag vill skiljas" sa han utan att se på mig.