Abigail White Breslin. Så hette kvinnan, eller mer korrekt flickan, som Jon lämnade mig för. Han kallade henne tydligen Abby, så gjorde också vår dotter Isa efter att ha spenderat några dagar med dem. Jag googlade på Abigails namn och fick upp foton på henne och hennes vänner som var tagna vid några av Londons många välgörenhetstillställningar och filmpremiärer. Hon såg så ung ut, hur gammal kunde hon vara, tjugoett? Av en notis i Sunday times som handlade om en omsusad miljardärssons skandalartade födelsedagsfest fick jag veta att hon var nyss fyllda tjugosex.
Med Jon hade jag begränsad kontakt. Vi hade kommit överens om att han skulle träffa Isa en helg i månaden, men vid upprepade tillfällen då jag stått med Isa i hörnet vid St James Park för "överlämningen" dök han inte upp. Han ursäktade sig med att han hade så mycket att göra med sitt nystartade företag (the drinking company?) att han helt enkelt inte hunnit dit i tid. Hur upprörd jag än var över att han inte ville träffa sin dotter, kunde jag inte låta bli att känna stor lättnad över att slippa de sömnlösa nätter som oron över Isa innebar när hon var med sin far. Hon var ju så liten, bara tre år, och Jon hade visat allt annat än gott omdöme i sitt föräldraskap det senaste året. Dock lyckades vi gemensamt bestämma att Jon skulle ta med Isa till Abby´s föräldrars "ställe" på landet (vilket i det här fallet visade sig vara ett slott) över julhelgen då jag skulle besöka mina föräldrar i Finland. Isa kom tillbaka från julfirandet med fler paket än som rymdes i hennes rum, full av små berättelser om Abby, hennes hästar och sängen med guldgavel hon sovit i. Hennes lilla röst skar som knivar i mig men jag var glad och djupt lättad att hon var välbehållen och lycklig. När jag skulle trä på henne pyjamasen på kvällen fick jag se ett smycke runt hennes hals, en enkel guldkedja med en liten fågel av brunfärgad sten i hänget. "Det är en näktergal" sa Isa. "Abby gav den till mig. Hon hade den när hon var liten och nu har jag fått den. Den kan sjunga för en när man är ledsen," förklarade hon allvarsamt. "Lyssna mamma" sa hon och försökte hålla den mot mitt öra. "Så fint älskling," sa jag och försökte dölja tårarna som steg i mina ögon. "Du kan få den om du vill" sa Isa efter att jag kysst henne godnatt och var på väg ut ur rummet. Jag stängde dörren till barnkammaren och sjönk ned på golvet, med huvudet lutat mot väggen. Rörd och förödmjukad på samma gång över att min treåriga dotter försökt trösta sin ledsna mamma med en näktergal hon fått av sin pappas minderåriga älskarinna. Kvar fanns ingenting av någonting.