onsdag

torsdagar 18-20

När Präst-Lars och jag haft ett antal samtal föreslog han att jag skulle besöka kyrkans grupp för sorgbearbetning. Jag hade tidigare blivit rekommenderad samtalsstöd av flera läkare men efter en misslyckad kontakt med en psykoterapeut hade jag haft svårt att initiera nya samtal. Jag gick endast en gång till Sorggruppen. Efter att ha lyssnat till en äldre mans långa historia om sin hustru som avlidit 15 år tidigare, och till en tonårstjej vars båda föräldrar omkommit i en bilolycka, men som uttryckte en enorm saknad efter sin bästis som man i slutet av samtalet förstod var en häst (!), upplyste jag Präst-Lars om att jag inte ville delta i gruppen. Han förstod men återkom veckan därpå och sa att han hade en grupp som möjligen skulle passa mig. "Det är en brokig skara människor" förklarade han. "Vi annonserade i lokaltidningen om en mötesplats för människor med behov av samtal och gemenskap, fick ett antal svar och nu är de sju stycken som ses varje vecka. Du är varmt välkommen att vara med på torsdag".

Med ungefär samma känsla jag hade inför min första skoldag satte jag mig i en av fåtöljerna i församlingshemmets sparsamt möblerade grupprum. Sex personer satt i svarta snurrfåtöljer runt ett lågt serveringsbord som stod på en enorm persisk matta som täckte hela rummet. På bordet stod kaffekoppar och en termos, någon frågade om jag ville ha kaffe men jag avböjde. Präst-Lars presenterade mig för de andra och sa att han inte brukade vara med under samtalen men att han skulle komma in för att avsluta när två timmar gått. En kvinna i 35-årsåldern med platinablonderat hår föreslog att vi skulle "gå rundan" och inledde den själv med att berätta hur hon mådde. Jag tyckte mig känna igen henne men kunde inte placera hennes ansikte. Namnet Janina sa mig heller inte något. På bussen hem skrev jag ned allas namn i min svarta anteckningsbok tillsammans med några enkla stödord för att minnas till nästa gång.
Janina: svårt att följa samtalstråd som inte leder till henne själv. Plastikopererad här & där, föredrar kallas Nina.
Einar: Tystlåten änkeman.
Kristian: nyskild, barn ?, verkar sova på sitt kontor. Dricker?
Bahar: Får inget grepp? Verkar ha familj.
Gun: Kärv kvinna, jobbar på polishuset.
Stefan: Överviktig symfoniker.
Amanda: Saknades. Yngst 22 år, ingen övrig info.

till nordnorge

"Tiden går lika långsamt här som vattnet flyter i fjorden" skrev jag i min anteckningsbok i början av augusti. Vi hade rest till Jons fädernesgård i norra Norge för att spendera semestern. De första dagarna var Jon rastlös. Han höll sin mobiltelefon i ett grepp intill örat som fick fingrarna att vitna och satt med datorn i knät och skrattade ibland till över någon fyndig tweet någon av hans vänner skrivit för att omedelbart själv respondera något ännu lustigare.
    "Jon?" sa jag en kväll då vi lagt oss för att sova. "Kan du inte bara vara här, med mig, bara du och jag?" Nästa dag gav vi oss av på en dagslång vandring på fjället. Ingen av oss var någon utpräglad friluftsmänniska och jag fnissade i smyg åt Jons nyinköpta vandrarkängor (som han omedelbart fick skoskav av) och mina Conversekängor som åtminstone var ordentligt "ingågna" men det var också deras enda fördel som vandrarsko. Jag, som i vanliga fall inte är särskilt pratsam tycktes få näring av den storslagna naturen och Jons sällskap och pratade och pratade. En ström av ord som aldrig ville sina. Jon berättade om sina somrar på gården, om sin morfars hembränningsmaskin i getternas hus på fjället (som var en hemlighet för mormodern), om första flickan han kysst, om båten han byggt tillsammans med sin bror och som sjönk på jungfrufärden. Jag såg på honom snett från sidan under hans berättelse, plötsligt blyg inför denna vackra pojke med ostyrigt rågblont hår och urtvättad T-tröja. Jag älskar dig. Jag älskar dig så, tänkte jag men sa det inte högt.
 

måndag

friheten är en blå fågel

"Uppsagd på grund av arbetsbrist" stod på pappret jag höll i min hand. Det underliga med det var inte att jag jobbat på bokförlaget under åtta års tid utan att lida någon som helst brist på arbete, snarare motsatsen. Inte heller var det förvånande att just jag fick avsked och inte någon av de fem andra med liknande arbetsuppgifter på min avdelning som blivit anställda efter mig. Det underliga var tidpunkten. Inom loppet av sex månader skulle  mitt liv komma att helt förändras.
    Jag mottog beskedet med ett sorts stoiskt lugn, min stolthet tvingade mig att gå ur rummet med högt buret huvud och långsam, självsäker (inbillade jag mig) gång. Jag övervägde möjligheten att "gå på dagen", att som i en amerikansk film packa ihop några få tillhörigheter i en låda och gå mot hissen medan det gick ett sus genom kontorslandskapet. Det gjorde jag inte. Jag satt pliktskyldigt kvar mina sex månader och sökte under denna tid inte ett enda jobb. Inte heller gick jag till Arbetsförmedlingen. Jag såg fram emot att bli ledig. Fri.

Om sex månader skulle det vara sommar.


tisdag

matej

En morgon då jag läste Dagens Nyheters kulturbilaga dröjde min blick kvar vid en bildtext. Fotot föreställde ett kanadensiskt indieband jag aldrig hört namnet på (vilket inte var förvånande i sig) som rönt stora framgångar och som nu var ute på en världsomfattande turné. Matej. Jag försökte urskilja hans ansikte på fotot men han stod halvt skymd bakom ett yvigt hår. En våg av motstridiga känslor i mitt bröst. Vemod över att jag inte visste mer om hans liv än en knapphändig textrad i en svensk dagstidning, nyfikenhet över den han var nu. Kanada? Hur hamnade han där?
    En av de första dagarna på Helsingfors Konstakademi introducerades jag för en äldre elev som skulle visa mig runt, på förhand hade jag fått veta att hans namn var Matej. Till mig sa han att han hette Matias, något jag fann märkligt och frågade honom om. Men nej, han hette Matias och inget annat, det hela var ett missförstånd. Långt senare, då han berättat den storartade kärlekshistorien om hur hans tjeckiske far, utbildad kontrabasist vid Musikkonservatoriet i Prag, under en turné i Finland träffat hans mor och under stort tumult lämnat en lysande karriär för att gifta sig med Matejs då gravida mor, stod jag än mer oförstående inför hans ovilja till sitt tjeckiska ursprung . Nu kallade han sig alltså Matej igen. (Under våra år tillsammans hade jag vägrat att kalla honom Matias, något som i början lett till hetsiga bråk och många förvecklingar, men det är en annan historia.) Jag rev ut fotot ur tidningen och tittade på det en lång stund. Jag tänkte på alla de tusentals foton jag och Matej tagit på varandra. En sovande Matej. En nyvaken Aino. Aino i motljus i Matejs solgula kök. Hela dagar, veckor och år fanns dokumenterade av den Leicakamera Matej fått överta av sin far. Var fanns alla foton nu? På en bortglömd hårddisk någonstans på en dammig vind i Finland troligtvis. Jag hade tänkt skriva ut dem och ge till Matej i jättelika fotoalbum med noteringar i kanten, som ett dokument till eftervärlden av vårt liv tillsammans. Under många år efter allt gått sönder mellan oss vägrade Matej tala med mig. Jag ringde varje dag, skrev brev som jag lämnade i hans postfack då han vägrade öppna dörren för mig. Jag kunde höra honom gå runt inne i lägenheten, hans steg var fulla av tysta förebråelser. Matejs ständigt återkommande depressioner, hans mörker som höll på att sluka hans personlighet, omgav även mig. Det var som om jag försökte rädda en redan drunknad med en läckande eka som själv var på väg att förlisa. Jag orkade inte bära hans mörker. För det kunde jag inte bli förlåten.
    Jag tömde ut morgonkaffet i slasken, gick till bokhyllan och lade det utrivna fotot i en bok med solblekta pärmar skriven av en fattig tjeckisk poet som bar samma efternamn som Matej. Sent i livet fick han veta att poeten var hans farfar. Varje gång jag läste hans dikter tänkte jag på hur djupt poeten måste saknat sin son som försvann till Finland för att sedan aldrig återvända hem. Sedan jag lämnat mitt hemland för Sverige hade minnet av Matej bleknat allt mer. Men min skuld och saknad bar jag likt ett avskavt pärlband kring min hals.

torsdag

aino jon, jon aino

Vi satt vid vattnet intill Stadshuset där det nu ligger något sorts modernt café, men då låg där en anspråkslös kiosk som sålde ett begränsat urval av GB-glassar och korv. Det var en av de varmaste dagarna den sommaren. Jag åt en Piggelin iklädd en klänning jag ärvt av min mormor (vi brukade kalla den nationaldräkten eftersom den var vit och blå som färgerna i mitt hemlands flagga). "Gift dig med mig!" sa du. "Okej" sa jag med samma självklarhet som om du bett mig få smaka på min glass. Du skrattade. Vi hade träffats sedan början av sommaren men ingen visste att vi var ett par. Du bad mig följa med till din bror och berätta den goda nyheten. "Vad förvånad han kommer bli!" sa du förtjust och tog mig i handen. Jag hade aldrig träffat din bror. Ska jag vara ärlig visste jag inte ens att du hade en bror. Du måste väl rimligtvis ha nämnt det för mig vid något tillfälle, men det måste gått mig förbi trots att det var helt olikt mig att inte minnas en sådan sak. När jag kom hem bestämde jag mig för att skriva i det svarta lilla anteckningsblock på vars försättsblad jag skrivit "Information om Jon" med svart kulspetspenna. Familj: En bror.

prästen och den gråtande kvinnan

Jag hade passerat kyrkogården regelbundet under flera års tid men aldrig kommit mig för att gå in i kyrkobyggnaden. En dag, det var en av de första på året om jag minns rätt, öppnade jag de väldiga ekdörrararna och gick in. Kyrkorummet var sparsamt belyst, enda ljuskällorna var två altarljus och skenet från ljusbäraren vid entrén. Jag satte mig på en bänk längst ned men bestämde mig snart för att flytta något längre fram för att bättre kunna se målningarna i taket. Min blick fastnade vid en mindre målning av Maria och Jesusbarnet. Marias ansikte helt ungt och värnlöst när hon såg på babyn i sin famn. Hon visste inte då att hon skulle förlora honom. Jag undrade om mitt ansikte sett ut som hennes innan jag visste vad jag skulle förlora. Hade jag själv gått förlorad när de dog? Mitt ansikte var annorlunda nu.
     Jag gick dit igen nästa dag. Och nästa. Varje dag i tre veckors tid satte jag mig på samma plats, såg på målningen av Maria och barnet och grät min tysta, förtvivlade gråt. När jag reste mig för att lämna kyrkan en eftermiddag (jag ville hinna handla mat innan Jon kom hem) kom en äldre man med prästkrage fram till mig i mittgången."Hej. Jag heter Lars och arbetar som präst". Han sträckte fram handen för att hälsa. Vi var de enda i lokalen med undantag från några tyska turister som passerade oss på väg ut. "Jag har sett dig här ett par gånger och jag vill bara säga att om du skulle vilja samtala med någon så finns jag här".
    Det var så jag mötte Lars (eller Präst-Lars som Jon och jag kallade honom för att inte förväxla honom med en av Jons vänner). Jag minns särskilt något han sa vid ett samtal då vi möttes igen och jag berättade om orsaken till min tysta gråt. Han sa: "Du är inte förlorad. Du är funnen".

en bröllopsdag

Vi tog tunnelbanans gröna linje från Bagarmossen till T-Centralen. Trots att det regnade beslutade vi oss för att promenera den sista biten. Vi gick tysta i tjugo minuter, tagna av något sorts andäktigt allvar. När vi kom fram undrade vi var ingången låg, fanns det ingen skylt? Jag kände med handen på mitt hår och förbannade fukten som gjort det ostyrigt av stora lockar. "Du är fin" sa Jon. "Du också," sa jag knappt hörbart, min röst spänd av nervositet.
    När det var över sprang vi ut på gården och hurrade för oss själva, för kärleken, för livet! Jon tog ett foto av oss med sin mobilkamera. Jag bad honom ta ett till eftersom jag inte var till min fördel på det första. Det andra blev bättre. I tunnelbanevagnen på väg hem spelade en man Volare på en ostämd gitarr och bad sedan resenärerna om pengar. Jag gav honom en hundring. Jon tittade frågande på mig. "Det var banne mig det bästa jag hört på år och dar" sa jag. "Det har du rätt i" sa Jon och vi skrattade.
    När vi kom hem åt vi prinsesstårta som Jon bakat och drack champagne i stora saftglas. Jon insisterade på att vi skulle dricka upp hela flaskan. Jag som var ovan vid stora mängder alkohol blev så yr och trött att jag lade mig på sängen och somnade djupt strax före klockan åtta på kvällen. När jag vaknade var det mörkt i rummet. Jon låg bredvid fullt påklädd och höll min hand.