Det är mörkt i rummet när jag vaknar. Jag vet inte om det är natt eller tidig morgon. Tystnad från din sida av sängen. Inga tunga andetag mot min nacke. Inga händer som sträcker sig efter min kropp. Jag går ur rummet för att slippa se, det jag redan vet. Mina bara fötter går på kalla golv genom rummen, genom inbillade doftspår av dig. I badrummet finns din tandborste kvar. Den ligger tätt intill min på handfatet som vore de två älskande. Jag slänger dem båda i papperskorgen, går ut i köket och sätter mig i fönstret och ser ned på gatan. Det snöar fortfarande men så fort snöflingorna når marken smälter de till vatten. Jag ser på guldringen på mitt finger. När ska jag ta av den? Kanske borde jag gjort det för länge sedan. Jag undrar om det finns någon särskild manual för försmådda kvinnor, för skilda, för änkor? För mig.
Jag minns när vi köpte ringarna. Vi var osams eftersom du tvunget ville köpa en ring med en sten i till mig. Den enda jag ville ha var den släta, tunna guldring min mormor burit före mig. Längs med hela Birger Jarlsgatan grälade vi. Kan vi inte bara ändra inskriptionen, undrade jag och du frågade varför jag måste vara så udda jämt. Till sist köpte vi en liknande guldring till dig och lät skriva mitt namn i den. I mormors ring står ditt namn bredvid ett bibelord min morfar valt.
Jag tog av mig ringen och lade den på fönsterbläcket vid mina fötter. Min första impuls var att öppna fönstret och liksom råka skjuta den över kanten, låta den falla hårt till marken med snöflingorna, men jag hejdade mig. Vår dotter kanske skulle vilja ha den en dag. För henne skulle ringen betyda något annat än nattsvart sorg och förtärande kärlekslåga.