När vår dotter Isa var fyra månader gammal åkte vi bil en hel dag för att Jon ville visa henne havet. Han hade en enorm fascination för att hon såg och upplevde allt för första gången. När hon var helt nyfödd och låg och tittade upp på trädtopparna med förundrad blick sa han; "Det är träd Isa, sådana kan du klättra i sedan." Så berättade han för henne om löven som snart skulle klä träden, om skogar och om djuren som bodde där. När den första snön föll några veckor senare lät han snöflingorna smälta i hennes hand, kalla. Jon berättade för henne om solen och månen, om hur det känns att gå barfota i gräs som är vått av dagg. Han höll hennes lilla ansikte mot månljuset om natten när hon var otröstlig och vaggade henne till sömns.
Fyra år senare, när Jon inte fanns längre, åkte jag med Isa till havet. Det var tidigt om våren och vi var helt ensamma på den milslånga stranden. Jag berättade för Isa om hennes far, om hur han älskade att ta av sig skorna och gå barfota medan det fortfarande var lite för kallt, om hur han sista gången vi var vid havet alla tre slängde av sig alla kläder och kastade sig i havet. Jag berättade om när jag gömde hans kläder så att han var tvungen att stanna extra länge i det kalla vattnet så att inte förbipasserande skulle se honom naken. Isa skrattade. Jag älskade hur huden på hennes lilla näsa rynkades när hon log, hur hon blottade den sneda framtanden och skrattade så intensivt att hon inte fick luft. Min fina flicka, mitt älskade barn av solen och havet. Hon liknade i mycket sin far.
onsdag
näktergal
Abigail White Breslin. Så hette kvinnan, eller mer korrekt flickan, som Jon lämnade mig för. Han kallade henne tydligen Abby, så gjorde också vår dotter Isa efter att ha spenderat några dagar med dem. Jag googlade på Abigails namn och fick upp foton på henne och hennes vänner som var tagna vid några av Londons många välgörenhetstillställningar och filmpremiärer. Hon såg så ung ut, hur gammal kunde hon vara, tjugoett? Av en notis i Sunday times som handlade om en omsusad miljardärssons skandalartade födelsedagsfest fick jag veta att hon var nyss fyllda tjugosex.
Med Jon hade jag begränsad kontakt. Vi hade kommit överens om att han skulle träffa Isa en helg i månaden, men vid upprepade tillfällen då jag stått med Isa i hörnet vid St James Park för "överlämningen" dök han inte upp. Han ursäktade sig med att han hade så mycket att göra med sitt nystartade företag (the drinking company?) att han helt enkelt inte hunnit dit i tid. Hur upprörd jag än var över att han inte ville träffa sin dotter, kunde jag inte låta bli att känna stor lättnad över att slippa de sömnlösa nätter som oron över Isa innebar när hon var med sin far. Hon var ju så liten, bara tre år, och Jon hade visat allt annat än gott omdöme i sitt föräldraskap det senaste året. Dock lyckades vi gemensamt bestämma att Jon skulle ta med Isa till Abby´s föräldrars "ställe" på landet (vilket i det här fallet visade sig vara ett slott) över julhelgen då jag skulle besöka mina föräldrar i Finland. Isa kom tillbaka från julfirandet med fler paket än som rymdes i hennes rum, full av små berättelser om Abby, hennes hästar och sängen med guldgavel hon sovit i. Hennes lilla röst skar som knivar i mig men jag var glad och djupt lättad att hon var välbehållen och lycklig. När jag skulle trä på henne pyjamasen på kvällen fick jag se ett smycke runt hennes hals, en enkel guldkedja med en liten fågel av brunfärgad sten i hänget. "Det är en näktergal" sa Isa. "Abby gav den till mig. Hon hade den när hon var liten och nu har jag fått den. Den kan sjunga för en när man är ledsen," förklarade hon allvarsamt. "Lyssna mamma" sa hon och försökte hålla den mot mitt öra. "Så fint älskling," sa jag och försökte dölja tårarna som steg i mina ögon. "Du kan få den om du vill" sa Isa efter att jag kysst henne godnatt och var på väg ut ur rummet. Jag stängde dörren till barnkammaren och sjönk ned på golvet, med huvudet lutat mot väggen. Rörd och förödmjukad på samma gång över att min treåriga dotter försökt trösta sin ledsna mamma med en näktergal hon fått av sin pappas minderåriga älskarinna. Kvar fanns ingenting av någonting.
Med Jon hade jag begränsad kontakt. Vi hade kommit överens om att han skulle träffa Isa en helg i månaden, men vid upprepade tillfällen då jag stått med Isa i hörnet vid St James Park för "överlämningen" dök han inte upp. Han ursäktade sig med att han hade så mycket att göra med sitt nystartade företag (the drinking company?) att han helt enkelt inte hunnit dit i tid. Hur upprörd jag än var över att han inte ville träffa sin dotter, kunde jag inte låta bli att känna stor lättnad över att slippa de sömnlösa nätter som oron över Isa innebar när hon var med sin far. Hon var ju så liten, bara tre år, och Jon hade visat allt annat än gott omdöme i sitt föräldraskap det senaste året. Dock lyckades vi gemensamt bestämma att Jon skulle ta med Isa till Abby´s föräldrars "ställe" på landet (vilket i det här fallet visade sig vara ett slott) över julhelgen då jag skulle besöka mina föräldrar i Finland. Isa kom tillbaka från julfirandet med fler paket än som rymdes i hennes rum, full av små berättelser om Abby, hennes hästar och sängen med guldgavel hon sovit i. Hennes lilla röst skar som knivar i mig men jag var glad och djupt lättad att hon var välbehållen och lycklig. När jag skulle trä på henne pyjamasen på kvällen fick jag se ett smycke runt hennes hals, en enkel guldkedja med en liten fågel av brunfärgad sten i hänget. "Det är en näktergal" sa Isa. "Abby gav den till mig. Hon hade den när hon var liten och nu har jag fått den. Den kan sjunga för en när man är ledsen," förklarade hon allvarsamt. "Lyssna mamma" sa hon och försökte hålla den mot mitt öra. "Så fint älskling," sa jag och försökte dölja tårarna som steg i mina ögon. "Du kan få den om du vill" sa Isa efter att jag kysst henne godnatt och var på väg ut ur rummet. Jag stängde dörren till barnkammaren och sjönk ned på golvet, med huvudet lutat mot väggen. Rörd och förödmjukad på samma gång över att min treåriga dotter försökt trösta sin ledsna mamma med en näktergal hon fått av sin pappas minderåriga älskarinna. Kvar fanns ingenting av någonting.
londondimma
Jag är inte särskilt berest. Innan jag mötte Jon hade jag inte varit utanför Norden. Jons arbete var av sådan karaktär att han reste mycket. Möten i Buenos Aires ena månaden. Mässa i Cannes den nästa. Ibland när mitt arbete tillät, fick jag följa med. Jag såg dessa resor som enorma äventyr och dokumenterade förtjust varje ny stad med min kamera. Då mitt lokalsinne är mycket dåligt höll jag mig runt kända kvarter och gav mig sällan ut på några längre utflykter medan Jon arbetade. I ärlighetens tyckte jag det var ett minst lika stort äventyr att stanna på hotellrummen och ta varma bad och titta på TV-program på främmande språk (Italien har de mest fantastiskt smaklösa tv-shower du kan föreställa dig, jag följde även allehanda såpoperor med stor behållning).
När Jon fick erbjudande att arbeta i London krävdes ingen längre betänketid för någon av oss. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och såg fram emot möjligheten att spendera mer tid med vår dotter Isa som just fyllt två. Jag njöt av friheten att själv bestämma över mina dagar, ville vi vara i parken en hel dag var vi det. Ville vi stanna inne en hel dag när det regnade ute gjorde vi det.
Jons arbetsdagar var långa och ofta arbetade han även på helgerna. Med nya jobbet följde större ansvar och högre krav. Jag märkte att Jon var mycket pressad, han kom hem allt senare, var sammanbiten och lättirriterad i mitt och Isas sällskap. "Prata med mig, Jon!" utbrast jag och satte mig upp i sängen en natt då vi ännu en gång var på väg att somna med ryggarna mot varandra. Han berättade då lågmält om hur han inte lyckats uppvisa de resultat huvudkontoret förväntat sig, istället hade företaget gått i motsatt riktning och på senare tid hade man förlorat några av sina största konton. "Jag vet inte vad jag ska göra. Detta är världens chans för mig och så bara sabbar jag allt." Jag föreslog att vi skulle resa hem till Sverige igen, men det ville inte Jon.
Det var här allt började falla sönder. Jons festnätter med något sorts socitetsgäng som jag tidigare uppfattat som ytliga bekanta till honom blev allt fler, även på vardagar kom han hem i gryningsljuset och stank av alkohol och utbrunna cigaretter. En del dagar gick han inte till jobbet alls utan låg och sov av sig ruset till nästa festnatt tog vid. Genom en vän hade jag kommit i kontakt med ett konstnärskollektiv i Putney som erbjöd mig att ställa ut några av de litografier jag gjort på konstskolan som ung. Där träffade jag Rod som hade missbrukarbakgrund och som rådde mig att ta med Jon på ett AA-möte. Vi gick ett par gånger (Jon högst motvilligt) men sedan ville han inte gå mer. Han var ju ingen alkoholist, som han sa.
En dag då jag stod i köket och förberedde lunch åt Isa kom Jon hem. Han var i ett förfärligt skick, håret stod som en kvast på huvudet, skjortan var full av fläckar och han hade mörka ringar runt ögonen. "Är du berusad?" frågade jag. "Klockan tolv på dagen?" Han sa inget, bara såg på mig med något jag närmast kunde likna vid förakt. "Var sov du inatt, Jon?" Tystnad från andra sidan köket. "Kan du inte svara, på ditt jobb sa de att du slutat, vad är det som händer?" Han ryckte till av min gälla röst. "Jag vill skiljas" sa han utan att se på mig.
När Jon fick erbjudande att arbeta i London krävdes ingen längre betänketid för någon av oss. Jag tog tjänstledigt från mitt jobb och såg fram emot möjligheten att spendera mer tid med vår dotter Isa som just fyllt två. Jag njöt av friheten att själv bestämma över mina dagar, ville vi vara i parken en hel dag var vi det. Ville vi stanna inne en hel dag när det regnade ute gjorde vi det.
Jons arbetsdagar var långa och ofta arbetade han även på helgerna. Med nya jobbet följde större ansvar och högre krav. Jag märkte att Jon var mycket pressad, han kom hem allt senare, var sammanbiten och lättirriterad i mitt och Isas sällskap. "Prata med mig, Jon!" utbrast jag och satte mig upp i sängen en natt då vi ännu en gång var på väg att somna med ryggarna mot varandra. Han berättade då lågmält om hur han inte lyckats uppvisa de resultat huvudkontoret förväntat sig, istället hade företaget gått i motsatt riktning och på senare tid hade man förlorat några av sina största konton. "Jag vet inte vad jag ska göra. Detta är världens chans för mig och så bara sabbar jag allt." Jag föreslog att vi skulle resa hem till Sverige igen, men det ville inte Jon.
Det var här allt började falla sönder. Jons festnätter med något sorts socitetsgäng som jag tidigare uppfattat som ytliga bekanta till honom blev allt fler, även på vardagar kom han hem i gryningsljuset och stank av alkohol och utbrunna cigaretter. En del dagar gick han inte till jobbet alls utan låg och sov av sig ruset till nästa festnatt tog vid. Genom en vän hade jag kommit i kontakt med ett konstnärskollektiv i Putney som erbjöd mig att ställa ut några av de litografier jag gjort på konstskolan som ung. Där träffade jag Rod som hade missbrukarbakgrund och som rådde mig att ta med Jon på ett AA-möte. Vi gick ett par gånger (Jon högst motvilligt) men sedan ville han inte gå mer. Han var ju ingen alkoholist, som han sa.
En dag då jag stod i köket och förberedde lunch åt Isa kom Jon hem. Han var i ett förfärligt skick, håret stod som en kvast på huvudet, skjortan var full av fläckar och han hade mörka ringar runt ögonen. "Är du berusad?" frågade jag. "Klockan tolv på dagen?" Han sa inget, bara såg på mig med något jag närmast kunde likna vid förakt. "Var sov du inatt, Jon?" Tystnad från andra sidan köket. "Kan du inte svara, på ditt jobb sa de att du slutat, vad är det som händer?" Han ryckte till av min gälla röst. "Jag vill skiljas" sa han utan att se på mig.
tystnad i november
Det är mörkt i rummet när jag vaknar. Jag vet inte om det är natt eller tidig morgon. Tystnad från din sida av sängen. Inga tunga andetag mot min nacke. Inga händer som sträcker sig efter min kropp. Jag går ur rummet för att slippa se, det jag redan vet. Mina bara fötter går på kalla golv genom rummen, genom inbillade doftspår av dig. I badrummet finns din tandborste kvar. Den ligger tätt intill min på handfatet som vore de två älskande. Jag slänger dem båda i papperskorgen, går ut i köket och sätter mig i fönstret och ser ned på gatan. Det snöar fortfarande men så fort snöflingorna når marken smälter de till vatten. Jag ser på guldringen på mitt finger. När ska jag ta av den? Kanske borde jag gjort det för länge sedan. Jag undrar om det finns någon särskild manual för försmådda kvinnor, för skilda, för änkor? För mig.
Jag minns när vi köpte ringarna. Vi var osams eftersom du tvunget ville köpa en ring med en sten i till mig. Den enda jag ville ha var den släta, tunna guldring min mormor burit före mig. Längs med hela Birger Jarlsgatan grälade vi. Kan vi inte bara ändra inskriptionen, undrade jag och du frågade varför jag måste vara så udda jämt. Till sist köpte vi en liknande guldring till dig och lät skriva mitt namn i den. I mormors ring står ditt namn bredvid ett bibelord min morfar valt.
Jag tog av mig ringen och lade den på fönsterbläcket vid mina fötter. Min första impuls var att öppna fönstret och liksom råka skjuta den över kanten, låta den falla hårt till marken med snöflingorna, men jag hejdade mig. Vår dotter kanske skulle vilja ha den en dag. För henne skulle ringen betyda något annat än nattsvart sorg och förtärande kärlekslåga.
Jag minns när vi köpte ringarna. Vi var osams eftersom du tvunget ville köpa en ring med en sten i till mig. Den enda jag ville ha var den släta, tunna guldring min mormor burit före mig. Längs med hela Birger Jarlsgatan grälade vi. Kan vi inte bara ändra inskriptionen, undrade jag och du frågade varför jag måste vara så udda jämt. Till sist köpte vi en liknande guldring till dig och lät skriva mitt namn i den. I mormors ring står ditt namn bredvid ett bibelord min morfar valt.
Jag tog av mig ringen och lade den på fönsterbläcket vid mina fötter. Min första impuls var att öppna fönstret och liksom råka skjuta den över kanten, låta den falla hårt till marken med snöflingorna, men jag hejdade mig. Vår dotter kanske skulle vilja ha den en dag. För henne skulle ringen betyda något annat än nattsvart sorg och förtärande kärlekslåga.
tisdag
förberedelser och moderlig frisyr
Vi tittade på bilden från den första ultraljudsundersökningen. Sedan på varandra. Och på bilden igen. Försökte urskilja konturerna av två små foster. Se vad som var vad. Var den enes huvud slutade och den andres tog vid.
" Inte ett utan två" mumlade Jon, som för att smälta bilden. " Vi ska ha två barn! Samtidigt!" utropade han och svängde runt mig i en glädjedans. "Vad blek du är" sa han och såg bekymrat på mig. "Mår du inte bra? Vill du ha något? Vänta, du ska få ett glas vatten." Han och gick ut i köket utan att invänta något svar. "Lite smörgåstårta vore gott", sa jag i ett försök till ironiskt skämt (smörgåstårta var något av det sista jag var sugen på i mitt konstanta tillstånd av illamående). Tio minuter senare kom Jon ut ur köket och serverade mig en tunnbrödsrulle med ett litet tårtljus i.
Jag förberedde mig noggrant inför moderskapet. Jag köpte en tvillingvagn i äldre modell på Blocket, den var klädd i midnattsblått manchestertyg. Femhundra kostade den, men när jag sedan satt i ett kök i Midsommarkransen och drack kaffe med försäljaren (en dam i 60-årsåldern som rensat på sin vind) och lyssnade på historier om hennes tvillingdöttrars uppväxt, sa hon plötsligt att jag kunde få den gratis. Jon tyckte vagnen var förfärligt ful och kunde inte förstå varför vi inte skulle ha en modern vagn, det var ju inte en ekonomisk fråga för oss. Men jag tyckte om den.
Jag sydde kläder till de små. Enfärgade byxor, tröjor och små body´s i ekologiskt bomullstyg. Vitt, grått och sandfärgat. Jag föredrog stillsamma färger på barn. Jon tog hem några (säkert svindyra) mönstrade jackor han fått med sig från någon designer han kände, men jag lade dem långt inne i ett skåp med förhoppningen att de snart skulle bli bortglömda. Jag virkade filtar i vitt garn åt barnen och gjorde "åkpåsar" med fuskpäls som foder. En kväll på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att gå in på frisersalong och klippa av mig håret till fördel för en kort frisyr i 60-talsstil. Jag var nervös för vad Jon skulle säga men han tyckte om det. Jag sa inget om att anledningen var att jag tänkte det skulle vara praktiskt med kort hår när barnen kom. Hur skulle en tvillingmamma hinna tvätta håret ens?
" Inte ett utan två" mumlade Jon, som för att smälta bilden. " Vi ska ha två barn! Samtidigt!" utropade han och svängde runt mig i en glädjedans. "Vad blek du är" sa han och såg bekymrat på mig. "Mår du inte bra? Vill du ha något? Vänta, du ska få ett glas vatten." Han och gick ut i köket utan att invänta något svar. "Lite smörgåstårta vore gott", sa jag i ett försök till ironiskt skämt (smörgåstårta var något av det sista jag var sugen på i mitt konstanta tillstånd av illamående). Tio minuter senare kom Jon ut ur köket och serverade mig en tunnbrödsrulle med ett litet tårtljus i.
Jag förberedde mig noggrant inför moderskapet. Jag köpte en tvillingvagn i äldre modell på Blocket, den var klädd i midnattsblått manchestertyg. Femhundra kostade den, men när jag sedan satt i ett kök i Midsommarkransen och drack kaffe med försäljaren (en dam i 60-årsåldern som rensat på sin vind) och lyssnade på historier om hennes tvillingdöttrars uppväxt, sa hon plötsligt att jag kunde få den gratis. Jon tyckte vagnen var förfärligt ful och kunde inte förstå varför vi inte skulle ha en modern vagn, det var ju inte en ekonomisk fråga för oss. Men jag tyckte om den.
Jag sydde kläder till de små. Enfärgade byxor, tröjor och små body´s i ekologiskt bomullstyg. Vitt, grått och sandfärgat. Jag föredrog stillsamma färger på barn. Jon tog hem några (säkert svindyra) mönstrade jackor han fått med sig från någon designer han kände, men jag lade dem långt inne i ett skåp med förhoppningen att de snart skulle bli bortglömda. Jag virkade filtar i vitt garn åt barnen och gjorde "åkpåsar" med fuskpäls som foder. En kväll på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att gå in på frisersalong och klippa av mig håret till fördel för en kort frisyr i 60-talsstil. Jag var nervös för vad Jon skulle säga men han tyckte om det. Jag sa inget om att anledningen var att jag tänkte det skulle vara praktiskt med kort hår när barnen kom. Hur skulle en tvillingmamma hinna tvätta håret ens?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)